Hej

Jag är en dryg 1års gammal vildkatt som håller till hos en människa som ställa ut mat åt oss.  Hon kallar mig Mamis, för att jag var med barn när jag blev regelbunden matgäst.  När det var dags för min allra första kull kröp jag in i en av kattlådorna som står på tomten. Efter fjorton dagar kunde människan inte behärska sig längre och kollade in mina två barn. Jag lät henne hållas. Ungarna hade infektion i ögonen så det va bra att människan gav dem lite ögondroppar. När ungarna blev lite större flyttade vi in i människans växthus. Där fick vi både mat och grädde. Så småningom lät jag människan klappa mig lite när hon ändå höll på med ungarna. Men det gällde bara i växthuset. Försökte hon komma nära mig utanför sprang jag iväg. Jag hade väl blivit utskämd bland mina kattkompisar om de hade fått reda på att jag umgicks med en människa.

När ungarna blev större smet jag iväg till herrarna i hagen för att se om jag fortfarande var gångbar på marknaden. Och det var jag. Ändå tog jag hand om mina två. Men när de var tolv veckor fick det räcka. Jag flyttade ut, kom bara till maten

Jag blev tjockare och tjockare. Människan sade att jag inte ens skulle komma igenom en lagårdsdörr. Och så var det dags att föda. Söndagen den andre september satte jag mig mitt på gräsmattan och skrek. Både människan och en kattkompis kom rusande. När de såg vad som hände, blev kattkompisen förbannad och skulle flyga på mig. Människan tog därför upp mig och for in med mig i gäststugan. Jag bet henne, men bara lite, man måste ju hålla på sin värdighet. Därinne fick jag panik, tappade ungen och blödde ner hela inredningen. Människan travade efter mig med min unge och då lugnade jag ner mig. Ungen och jag fick en korg att ligga i och hade det bra. Människan satt bredvid och väntade på de andra. Det fick hon göra länge. Efter några timmar ringde hon till veterinären som tycktes lugnar henne. Sedan klämde jag fram en bit av nästa fosterblåsa. När den hade tittat ut över en timme ringde hon igen. Då blev jag och min baby flyttat till en låda och sedan fick vi åka bil. Människan höll min tass emellanåt så det var inte så skrämmande. (Hon sade faktiskt att jag var duktigare än hennes egna katter, dom bara skrek hela tiden när de åkte bil.) Hos veterinären fick jag träffa fler människor, då blev jag faktisk stressat men jag var ändå en snäll katt för jag ville ju få hjälp med att få ut mina ungar. Man skulle ta röntgen för att se hur många som fanns och varför de inte kom ut. Det visade sig att två ville ut samtidigt och blockerade varandra. Det blev kejsarsnitt. När jag vaknade låg det sex små kryp i min låda, 3 tjejer och 3 killar. Jag undrar om alla är mina eller om de passade på att smussla med några de hade över. Den ene var inte den andre likt, hela färgskalan från svart till ljusgrå. Sedan fick vi kost, logi och mycket kel i gäststugan.  När jag gick ut hade jag passning av ungarna, dagis kallas det visst. Fastän i mitt fall blir det av och till ”nattis” också. Det gjorde inget sade människan för nu skulle det inte bli fler ungar, jag blev steriliserat.

Människan blev sjuk av oro för vad som skulle hända med de 6 små. Då kom räddaren i nöden, Fiahemmet erbjöd en plats åt alla. Så både ungarna och människan har det bra nu. Och så har jag. Ni som tar hand om dem ger dem en extra kram från både människa och mig och ett stort mjau (tack) till Fiahemmets personal. Tack för  att ni finns.